Jag älskar kärlek och jag hatar kärlek. Jag älskar känslan av värme i kroppen när man ligger i famnen på den man älskar och jag hatar känslan av att tvinga sig att gå vidare när man har fått hjärtat krossat. Som ni kanske förstår har det precis tagit slut med min pojkvän. Vissa dagar känner jag mig snyggast, bäst och att jag kan gå vidare hur lätt som helst, liksom hallå jag kan ju få vem jag vill. Medans andra dagar, då jag känner mig ledsen,sårad,krossad och jag kommer aldrig någonsin komma över honom. Idag har jag en sån dag. Jag vill inte vara med honom för att jag gillar inte att gå tillbaka till det förflutna, det tog ju slut för en anledning,men samtidigt finns det ingen jag heldre vill vara med än han. Han som fick mig att känna mig så vacker, som kände att han var den jag alltid skulle vara med han, han som gjorde mig så lycklig. Jag älskar honom, men samtidigt hatar jag han. Åh jag önskar verkligen att jag bara kan spola framåt när jag har gått vidare och inte känner såhär. Jag är trots allt realistisk och vet att det tar tid. Men jag vet inte hur jag ska orka det.. hur ska jag orka med att det känns som att någon hugger en kniv i mitt hjärta så fort jag hör hans namn, hur ska jag orka med att det känns som att någon skjuter rakt igenom mig när jag ser en bild på han, Jag vill inte vara svag. Jag vill vara stark, självständig och lycklig. Men jag kan inte låtsas längre. Jag är inte stark.. jag är inte självständig.. och jag är inte lycklig. Jag antar att det är något man bygger upp och lär sig i livet genom ens upplevelser. Om du läser detta Christopher, ska du veta att du kommer alltid finnas i mitt hjärta för du är min första kärlek, men samtidigt hatar jag dig för att du gör mig till en sån här svag, osjälvständig och olycklig person.
Jag kan inte vänta tills den här biten i mitt liv är över...